Svårt att bevisa nyttan med sportpreparat

Tävlingsidrott och intensiv träning ger kroppen stress, som förbrukar energi, spårämnen och vitaminer. Detta ställer krav på idrottarens kost. För att garantera framgång blir idrottaren tvungen att planera sin kost och utöver det normala intaget överväga en daglig eller periodisk användning av olika agressivt marknadsförda kosttillskott.

Många experter anser att en mångsidig kost räcker till för en idrottares behov, trots att den återkommande kraftiga ansträngningen ger upphov till ett större behov av spårämnen och vitaminer.

Enligt flera undersökningar har idrottare med normalt nutritionstillstånd ingen nytta av jättestora vitamin-, elektrolyt- eller spårämnesdoser. Idrottare som inom ramen för kraven i sin idrottsgren blir tvungna att reglera kosten, t.ex. idrottare som tävlar i olika viktklasser, utgör dock en specialgrupp. Inom sådana grenar kan en minskad energitillförsel medföra att idrottaren får för lite vitaminer och spårämnen. Däremot behöver idrottaren inte fästa lika mycket uppmärksamhet vid kosten ifall han eller hon kompletterar den med olika slags kosttillskott och specialkostpreparat.

Sportpreparaten och lagen

Sportpreparaten är livsmedel. De klassificeras antingen som dietiska produkter eller kosttillskott. Förutom livsmedelslagen (361/1995) och hälsoskyddslagen (763/1994) regleras dessa av handels- och insdustriministeriets förordningar om dietiska produkter (662/2000) och kosttillskott (571/2003).

Kolhydrat-, protein- och sportdrycker är några exempel på dietiska produkter som är avsedda för idrottare. De dietiska produkterna måste uppfylla uppställda krav på kvalitet och sammansättning samt förordningarna om påskrifter på livsmedelsförpackningarna. Till skillnad från vanliga livsmedel måste man i påskrifterna på dietiska produkter förutom energiinnehållet nämna preparatets kolhydrat-, protein- och fettmängder, ifall preparatets energiinnehåll är högre än 50 kilojoule (12 kilokalorier) per 100 gram eller 100 milliliter.

Med kosttillskott avses sådana färdigt förpackade preparat i form av kompretter, kapslar, pastiller, tabletter, piller, pulver, koncentrat, extrakt, vätska eller i annan form som till utseendet motsvarar administrering av läkemedel och som avnjuts i små doser. Energimängden i kosttillskotten är så liten att den saknar betydelse för kosten. Som kosttillskott räknas t.ex. vitaminer, ginseng, råmjölkspreparat och kreatin. Livsmedelsövervakningen leds av Livmedelsverket och verkställs av kommunala myndigheter. Importprodukter övervakas av Tullverket.

Vidsträckt användning

Användningen av sportpreparat är ganska vitt utbredd inom idrotten. I en undersökning i USA sade 46 procent av 10 274 respondenter att de använder kosttillskott. Ju högre nivå idrottarna tävlade på, desto allmännare var användningen. Enligt en enkät som gjordes bland mer än 1 600 elitidrottare i Norge använde 54 procent av de kvinnliga och 51 procent av de manliga idrottarna kosttillskott. Över hälften av dem motiverade användningen med att de ville förbättra sin dagliga kost. Åtta procent av dem som använde kosttillskott visste inte om preparatet de använder fanns på listan över förbjudna medel i idrotten. Mindre än hälften av dem som använde kosttillskott sade sig veta tillräckligt om preparaten och hur de används. För mer än hälften av idrottarna var tränaren den viktigaste informationskällan när det gällde kosttillskott och användning av sådana.

Då 77 australiensiska elitsimmare tillfrågades om användningen av kosttillskott svarade 99 procent att de använder något preparat. Allt som allt använde simmarna sammanlagt 207 olika preparat. I dopingkontrollen vid de olympiska spelen i Sydney uppgav en kvinnlig idrottare att hon använde 42 olika kosttillskott.

I Finland har användningen av sportpreparat studerats vid Kuopio universitet. Resultaten visade att 57,8 procent av respondenterna hade använt sportpreparat under de senaste sex månaderna. Av idrottarna på internationell nivå uppgav 85,5 procent att de använder sportpreparat, medan 19,3 procent av respondenterna som inte var tävlingsidrottare använde sådana. De vanligaste sportpreparaten var vitaminer och spårämnen samt sportdrycker och kolhydrattillskott.

Ovannämnda siffror visar att användningen av sportpreparat i stor utsträckning berör både tävlingsidrottare och konditionsidrottare med motion som hobby.

Förbättrade resultat

För nästan alla sportpreparat är bevisen på den prestationsförhöjande verkningen omstridda; det finns både positiva och negativa vetenskapliga undersökningsresultat. Det finns många forskningsproblem när det gäller att påvisa deras inverkan: valet av försökspersoner måste göras så att försöksgruppen inte innehåller personer som lider av bristfällig tillförsel av näringsämnen, resultaten för elitidrottare är ofta andra än för konditionsidrottare, säkringen av dubbelblindförsöken är svår. Att bevisa en i och för sig liten men inom tävlingsidrotten betydande förbättring kräver en stor grupp homogena idrottare, osv.

* upptaget på listan över dopingmedel, får ej säljas som kosttillskott i Finland

** upptaget på listan över läkemedel, får ej säljas som kosttillskott i Finland

Påstådd inverkan (till stor del vetenskapligt tvivelaktig) av vissa kosttillskott

Sportpreparatens negativa sidor

Livsmedel, liksom sportpreparat, bör vara oskadliga för människans hälsa ifall de används enligt tillverkarens anvisningar. Eftersom en stor del av sportpreparaten är ämnen som finns i kroppen, eller åtminstone kan bildas i kroppen av normal föda, är de oftast oskadliga för hälsan. Det är dock klart att överstora doser kan medföra skador, t.ex. kan fettlösliga vitaminer i stora doser vara skadliga för hälsan. Å andra sidan har man inte utfört särskilt omfattande undersökningar av hur säkra kosttillskotten är, så påståendet att ”inga skadliga inverkningar på människan har konstaterats” är delvis vilseledande.

För elitidrottarna är det allvarligaste problemet antagligen de orenheter som ibland påträffats i preparaten och som kan leda till positivt dopingutslag. Trots att sportpreparaten inte får innehålla några ämnen som räknas som dopingämnen har utredningar visat att vissa sportpreparat, förutom de ämnen som räknas upp på förpackningens lista över ämnen som ingår i preparatet, i form av föroreningar innehåller förstadier till de anabola steroiderna nandrolon eller testosteron, som räknas som dopingmedel. Till exempel enligt en undersökning som den Internationella Olympiska Kommittén beställde 2003 innehöll ca 15 procent av de 634 undersökta sportpreparaten förstadier till anabola steroider i form av föroreningar. Enligt en utredning som Finlands Antidopingkommitté gjorde 2003–2004 innehöll vissa sportpreparat som förpackats eller sålts i Finland förstadier till testosteron och nandrolon i så hög grad att de kunde ge ett positivt resultat i en dopingkontroll. Ett av problemen är att försäljarna och marknadsförarna inte själva känner till dessa föroreningar och saknar resurser (eller vilja?) att utarbeta analysmetoder för att hitta eventuella föroreningar i produktionspartierna.

Försiktighet

Sportpreparat som säljs lagligt i Finland är inga dopingämnen. De prestationsförhöjande nyttan av dem är omstridd. Å andra sidan har man inte kunnat bevisa att inte något av dem skulle ha en fysiologiskt prestationsförhöjande inverkan. Placeboeffekten ska inte heller underskattas, även om det är omöjligt att uppskatta pris/nyttoförhållandet för olika preparat.

Idrottare som omfattas av dopingkontrollen bör vara försiktiga när de använder sportpreparat och kosttillskott som stöd för sin träning. Enligt antidopingreglerna för idrottare ska varje idrottsman eller -kvinna personligen kontrollera att inget ämne som är förbjudet inom idrotten kommer in i hans eller hennes kropp. Vidare är idrottaren alltid i första hand själv ansvarig om ett förbjudet ämne hittas i hans eller hennes prov i en dopingkontroll. Utöver en noggrann genomgång av varudeklarationen rekommenderas att idrottaren begär ett skriftigt intyg av den som säljer eller importerar kosttillskotten och sportpreparaten över att produkten han eller hon köpt inte innehåller ämnen som är förbjudna inom idrotten.

Publicerad i Folkhälsoinstitutets informationstidning 4/2004

Timo Seppälä
Noora Sinisalo
Tuomo Karila
forskningsenheten för rusmedel vid Folkhälsoinstitutet